genusperspektiv i domstolar
Denna blogg har tillkommit för att visa på att genusperspektivet
genomsyrar domstolar och domar i jämställdhetens och jämlikhetens sverige
Föräldrabalken ändrades 1998 så att domstolarna numera kan besluta om
både gemensam vårdnad och växelvist boende mot den ena förälderns vilja.
Socialstyrelsen har granskat 951 vårdnadsmål från 1999 rörande 1.534
barn och dragit följande slutsatser i 408 av de 951 granskade vårdnadstvisterna (43 procent)
dömde domstolen till gemensam vårdnad. Detta skedde mot den ena förälderns uttalade
vilja i 158 mål. I sex av dessa tvister hade den ena parten tidigare dömts för
misshandel.
Mamman fick ensam vårdnaden i 377 av de 951 undersökta tvisterna (40
procent). Detta skedde mot pappans uttalade vilja i 212 mål.
Pappan fick ensam vårdnaden i 104 av de 951 granskade tvisterna (11
procent). I 87 av dessa mål fick pappan vårdnaden mot mammans uttalade
vilja. (Ganska stor skillnad)
I 10 fall (1 procent) fick ingen av föräldrarna vårdnaden; domstolen gav
den till en särskilt förordnad vårdnadshavare.
32 av de 951 granskade domarna (3 procent) innebar att rätten beslutade om
växelvist boende för barnen. Dessa domar gäller sammanlagt 48 barn.I 24
mål var föräldrarna eniga om växelvist boende. I åtta fall beslutade
domstolen om växelvist boende mot den ena förälderns uttalade vilja.
Det är fortfarande vanligast att tingsrätterna dömer till sedvanligt
umgänge: varannan fredag till söndag. Men andra varianter blir allt
vanligare, till exempel att domstolen lägger till en vardagskväll
varannan vecka eller utvidgar helgumgänget.
Stockholms tingsrätt dömde under 2001 i 884 icke-tvistiga vårdnadsmål.
I 80 procent blev modern vårdnadshavare.
Eftersom de flesta ensamma vårdnadshavare är mödrar innebär umgängessabotage
mestadels förlust av fadern.
Den nuvarande lagstiftningen kan inte komma till rätta med detta, vilket medför mycket allvarliga konsekvenser för barnen.
Medan det publicerats hekatomber av litteratur över mödrars inflytande på barns utveckling,
återfinner man i ett någorlunda välsorterat vetenskapligt bibliotek endast någon hyllmeter volymer som behandlar fäders roll.
Redan på grund av denna snedfördelning är det mycket begärt att fäder ska ha tilltro till sin betydelse för barnen.
Eftersom lagstiftningen på detta område inte fungerar tillfredsställande har en statlig utredning tillsatts.
Dess delbetänkande "Om föräldraansvar m m" (SOU 1979:63) har nyligen remissbehandlats.
Många remissinstanser tycks anse att utredningen inte lyckats finna lösningar på problemet med umgängessabotage.
Vad man speciellt vänt sig emot tycks vara utredningens förslag om avskaffande av hämtning till umgänge. Utredningen skriver (sid 129): "Vägrar den, som har föräldraansvaret, att medverka till att umgänge kornmer till stånd, och hjälper inte ens viteshotet, kan det i stället finnas skäl att ompröva frågan om föräldraransvaret. Detta låter kanske bra, men hur kommer det att fungera i praktiken? Överflyttande av vårdnadenföregås av en utredning som inte bara tar lång tid (i Stockholm ca l år) utan framför allt skärper motsättningarna ytterligare, till men för barnen.
Dessutom verkar flera faktorer mot att ett överflyttande faktiskt äger rum, t ex de grundförutsättningar, presumtioner, som domstolarna utgår från när de dömer. Slutligen är inte alla fäder beredda att ta på sig vårdnaden (kanske okunniga om följderna av fadersförlust?), utan skulle ha nöjt sig med ett fungerande umgänge. I stället riskerar de och deras barn att helt förlora kontakten med varandra, eftersom utredningen vill avskaffa den sista utväg som för närvarande står till buds.
Man tvingas fråga sig, mot bakgrund av forskningsresultaten rörande skador av fadersförlust, om det på sikt inte är ännu skadligare för barn att helt berövas kontakten med ena föräldern än att utsättas för enstaka hämtningar som förhoppningsvis leder till att umgänge etableras.
Det är heller inte givet att ett beslut om hamtning behöver resultera i verkställighet. Man kan hoppas att den saboterande föräldern äntligen tar sitt ansvar och medverkar.Utredningen blev kraftigt kritiserad och det har blivit påfallande tyst om den sedan den remissbehandlades.
Lagstiftarna har under 1970-talet vid upprepade tillfällen kraftigt reagerat mot umgängessabotage och bl a uttalat (Lagutskottet 1975/76:3 sid 101): "Att en förälder konsekvent vidtar åtgdrder med åsidosättande av barnets intresse i förevarande hänseende talade enligt utskottets mening för att hans lämplighet som vårdnadshavare kunde behöva omprövas.
Under hela 1970-talet har dock veterligen inte en enda domstol följt dessa riktlinjer. Men den 10 december 1980 bekantgjordes en för många pappor viktig dom. En frånskild man hade kämpat i tre år och genom 27 rättegångar (hur orkade barnen? - hur orkade han?) för att få till stånd det av domstol fastställda umgänge som hans f d fru saboterat.
Domen är unik. För första gången överflyttas vårdnaden från en mamma som hindrat umgänget mellan barnen och pappan.Om fler domstolarhade lite "civilkkurage" och "vågade" följa lagen, skulle kanske några av skilsmässors olyckliga konsekvenser för barn äntligen minska, men man kan bara konstatera att det defakto finns ett genustänkande när man dömer vart barnet ska bo eller vem som ska ha vårdnanden. Om man som pappa hade umgängessaboterat de minsta hade vårdnaden och boendet över vantrats till mamman fortare än kvikt. När man tittar närmare på vårdnadsmål i allmänna domstolar upptäcker man att domare och nämndemän inte har samma uppfattning som lagstiftaren och vad som står att läsa i förarbetena till lagen. Varför är det så? ÄR det av ren lättja,genustradition eller okunskap som domstolar idag inte ger bifall på yrkanden från pappor att få boendet eller vårdnaden i det fall mamman obstruerar domstolsbeslut och umgängesaboterar???
Vanligaste förekommande orsakerna till umgängessabotage är hämndmotiv av olika slag.Rädd för att barnen ska tycka bättre om pappan,vilja flytta till pappan,vill egenmäktigt bestämma om barnen,uppfostra barnen,ha makten över barnen,försöka få tillbaks pappan. Ge barnen en avig bild av pappan,manipulera barnen på alla uppkomliga sätt för att få barnen att tycka illa om eller inte vilja vara hos pappa.Hitta på och sprida lögner om pappan i domstolar familjerätter mm för att på alla vis ställa pappan i dålig dager. Ja listan kan göra mycket lång. Enligt föräldrarbalken ska barn bo hos den förälder som BÄST kan tillgodose att barnet får ett umgänge med den andra föräldern, men ack så sällan domstolar har det kurage som krävs att dömma utifrån vad lagstiftaren har sagt...
Detta har visat sig gå hem i dom flesta fall hitintills men uppdagas mer och mer, Kalmar Tingsrätt är en av flera tingsrätter som på sista tidenlyft över vårdnaden till den förälder som uttryckligen velat verka för barnens rätt till bägge sina föräldrar,och således inte umgängessaboterat.Följaktligen har man menat att den förälder som upprepade gånger överträder barnets rätt till den andre föräldern genom att sabotera umgänget inte kan anses som lämplig vårdnadshavare. Kanske det snart kan vända detta tänkande i genusperspektiv ??
genomsyrar domstolar och domar i jämställdhetens och jämlikhetens sverige
Föräldrabalken ändrades 1998 så att domstolarna numera kan besluta om
både gemensam vårdnad och växelvist boende mot den ena förälderns vilja.
Socialstyrelsen har granskat 951 vårdnadsmål från 1999 rörande 1.534
barn och dragit följande slutsatser i 408 av de 951 granskade vårdnadstvisterna (43 procent)
dömde domstolen till gemensam vårdnad. Detta skedde mot den ena förälderns uttalade
vilja i 158 mål. I sex av dessa tvister hade den ena parten tidigare dömts för
misshandel.
Mamman fick ensam vårdnaden i 377 av de 951 undersökta tvisterna (40
procent). Detta skedde mot pappans uttalade vilja i 212 mål.
Pappan fick ensam vårdnaden i 104 av de 951 granskade tvisterna (11
procent). I 87 av dessa mål fick pappan vårdnaden mot mammans uttalade
vilja. (Ganska stor skillnad)
I 10 fall (1 procent) fick ingen av föräldrarna vårdnaden; domstolen gav
den till en särskilt förordnad vårdnadshavare.
32 av de 951 granskade domarna (3 procent) innebar att rätten beslutade om
växelvist boende för barnen. Dessa domar gäller sammanlagt 48 barn.I 24
mål var föräldrarna eniga om växelvist boende. I åtta fall beslutade
domstolen om växelvist boende mot den ena förälderns uttalade vilja.
Det är fortfarande vanligast att tingsrätterna dömer till sedvanligt
umgänge: varannan fredag till söndag. Men andra varianter blir allt
vanligare, till exempel att domstolen lägger till en vardagskväll
varannan vecka eller utvidgar helgumgänget.
Stockholms tingsrätt dömde under 2001 i 884 icke-tvistiga vårdnadsmål.
I 80 procent blev modern vårdnadshavare.
Eftersom de flesta ensamma vårdnadshavare är mödrar innebär umgängessabotage
mestadels förlust av fadern.
Den nuvarande lagstiftningen kan inte komma till rätta med detta, vilket medför mycket allvarliga konsekvenser för barnen.
Medan det publicerats hekatomber av litteratur över mödrars inflytande på barns utveckling,
återfinner man i ett någorlunda välsorterat vetenskapligt bibliotek endast någon hyllmeter volymer som behandlar fäders roll.
Redan på grund av denna snedfördelning är det mycket begärt att fäder ska ha tilltro till sin betydelse för barnen.
Eftersom lagstiftningen på detta område inte fungerar tillfredsställande har en statlig utredning tillsatts.
Dess delbetänkande "Om föräldraansvar m m" (SOU 1979:63) har nyligen remissbehandlats.
Många remissinstanser tycks anse att utredningen inte lyckats finna lösningar på problemet med umgängessabotage.
Vad man speciellt vänt sig emot tycks vara utredningens förslag om avskaffande av hämtning till umgänge. Utredningen skriver (sid 129): "Vägrar den, som har föräldraansvaret, att medverka till att umgänge kornmer till stånd, och hjälper inte ens viteshotet, kan det i stället finnas skäl att ompröva frågan om föräldraransvaret. Detta låter kanske bra, men hur kommer det att fungera i praktiken? Överflyttande av vårdnadenföregås av en utredning som inte bara tar lång tid (i Stockholm ca l år) utan framför allt skärper motsättningarna ytterligare, till men för barnen.
Dessutom verkar flera faktorer mot att ett överflyttande faktiskt äger rum, t ex de grundförutsättningar, presumtioner, som domstolarna utgår från när de dömer. Slutligen är inte alla fäder beredda att ta på sig vårdnaden (kanske okunniga om följderna av fadersförlust?), utan skulle ha nöjt sig med ett fungerande umgänge. I stället riskerar de och deras barn att helt förlora kontakten med varandra, eftersom utredningen vill avskaffa den sista utväg som för närvarande står till buds.
Man tvingas fråga sig, mot bakgrund av forskningsresultaten rörande skador av fadersförlust, om det på sikt inte är ännu skadligare för barn att helt berövas kontakten med ena föräldern än att utsättas för enstaka hämtningar som förhoppningsvis leder till att umgänge etableras.
Det är heller inte givet att ett beslut om hamtning behöver resultera i verkställighet. Man kan hoppas att den saboterande föräldern äntligen tar sitt ansvar och medverkar.Utredningen blev kraftigt kritiserad och det har blivit påfallande tyst om den sedan den remissbehandlades.
Lagstiftarna har under 1970-talet vid upprepade tillfällen kraftigt reagerat mot umgängessabotage och bl a uttalat (Lagutskottet 1975/76:3 sid 101): "Att en förälder konsekvent vidtar åtgdrder med åsidosättande av barnets intresse i förevarande hänseende talade enligt utskottets mening för att hans lämplighet som vårdnadshavare kunde behöva omprövas.
Under hela 1970-talet har dock veterligen inte en enda domstol följt dessa riktlinjer. Men den 10 december 1980 bekantgjordes en för många pappor viktig dom. En frånskild man hade kämpat i tre år och genom 27 rättegångar (hur orkade barnen? - hur orkade han?) för att få till stånd det av domstol fastställda umgänge som hans f d fru saboterat.
Domen är unik. För första gången överflyttas vårdnaden från en mamma som hindrat umgänget mellan barnen och pappan.Om fler domstolarhade lite "civilkkurage" och "vågade" följa lagen, skulle kanske några av skilsmässors olyckliga konsekvenser för barn äntligen minska, men man kan bara konstatera att det defakto finns ett genustänkande när man dömer vart barnet ska bo eller vem som ska ha vårdnanden. Om man som pappa hade umgängessaboterat de minsta hade vårdnaden och boendet över vantrats till mamman fortare än kvikt. När man tittar närmare på vårdnadsmål i allmänna domstolar upptäcker man att domare och nämndemän inte har samma uppfattning som lagstiftaren och vad som står att läsa i förarbetena till lagen. Varför är det så? ÄR det av ren lättja,genustradition eller okunskap som domstolar idag inte ger bifall på yrkanden från pappor att få boendet eller vårdnaden i det fall mamman obstruerar domstolsbeslut och umgängesaboterar???
Vanligaste förekommande orsakerna till umgängessabotage är hämndmotiv av olika slag.Rädd för att barnen ska tycka bättre om pappan,vilja flytta till pappan,vill egenmäktigt bestämma om barnen,uppfostra barnen,ha makten över barnen,försöka få tillbaks pappan. Ge barnen en avig bild av pappan,manipulera barnen på alla uppkomliga sätt för att få barnen att tycka illa om eller inte vilja vara hos pappa.Hitta på och sprida lögner om pappan i domstolar familjerätter mm för att på alla vis ställa pappan i dålig dager. Ja listan kan göra mycket lång. Enligt föräldrarbalken ska barn bo hos den förälder som BÄST kan tillgodose att barnet får ett umgänge med den andra föräldern, men ack så sällan domstolar har det kurage som krävs att dömma utifrån vad lagstiftaren har sagt...
Detta har visat sig gå hem i dom flesta fall hitintills men uppdagas mer och mer, Kalmar Tingsrätt är en av flera tingsrätter som på sista tidenlyft över vårdnaden till den förälder som uttryckligen velat verka för barnens rätt till bägge sina föräldrar,och således inte umgängessaboterat.Följaktligen har man menat att den förälder som upprepade gånger överträder barnets rätt till den andre föräldern genom att sabotera umgänget inte kan anses som lämplig vårdnadshavare. Kanske det snart kan vända detta tänkande i genusperspektiv ??
Barn blir slagträn / Av Rolf Edin Polisinspektör
Satt på tunnelbanan för några dagar sedan och lyssnade på en man som talade i sin mobiltelefon. Jag tycker inte om att sitta och lyssna på andras privata samtal, men vissa människor ska absolut prata i telefon i tid och otid och bryr sig inte om att det sitter en massa människor runt omkring och mot sin vilja tvingas höra på.
Det gick inte att undgå att höra att den här mannen talade med en kvinna som var mor till hans barn. Vad mannen ville var att få träffa sina barn som han inte fått träffat på flera månader. Helt klart var att kvinnan och mannen hade separerat och att de nu befann sig i krig med varandra. Situationen är inte helt ovanlig att par som tidigare älskat varandra vid en separation i stället börjar hata varandra och som en direkt följd av detta gör allt de kan för att såra och förnedra. Tyvärr är det inte heller speciellt ovanligt att det som används som vapen i detta krig är barnen. Jag har den senaste tiden sett flera exempel på detta agerande och det gör mig fruktansvärt arg.
Alla vet att pappornas frånvaro i ett barns liv inte är bra. Vi vet att många av de ungdomar som det går snett för saknar en pappa som brytt sig om dem och deltagit i deras liv. Vi vet också att många pappor fullständigt skiter i sina barn, och det är sorgligt. Men vi får inte blunda för sanningen att många mammor faktiskt medvetet gör allt för att barnen inte ska träffa sin pappa. Vissa går så långt att de gör allt för att barnen inte ska få träffa sin biologiske far.
Jag är den förste att medge att det finns exempel där pappan eller mamman eller i värsta fall bägge två ska hållas borta från barnen då de helt enkelt inte, av olika skäl, kan ta hand om dem. Tyvärr finns det alltför många exempel där mamman ljugit myndigheterna fulla med information i syfte att slippa dela barnet med barnets far och har en gång till exempel socialtjänsten fått information ska utredningar göras. Det tillsätts kontaktperson och pappan får underkastas förhör och utredningar som den värsta gangster. Mamman springer med barnet till barnavårdscentralen och säger att barnet mår dåligt av att träffa pappan och så vidare.
Jag tror många barn mår mer dåligt av allt detta ståhej runt sig själva än av att träffa pappan. I värsta fall kan barnet få för sig att det är hans fel att han inte får träffa pappan. Allt detta sker för att den ene föräldern inte vill att den andre ska få träffa barnen och allt detta sker för att en vuxen är arg på en annan vuxen. Barnen används som slagträn och som maktmedel i en konflikt de aldrig varit med om att skapa och frågan är om inte detta skadar barnen mest. I sin iver att vinna konflikten med sin före detta partner är man villig att ta ifrån barnet dess absoluta rättighet, nämligen rättigheten till en mamma och en pappa.
Som förälder har man inga rättigheter gentemot sitt barn, endast skyldigheter. Barn har rätt att kräva att föräldrarna ska finnas tillgängliga även om de inte lever ihop och det är föräldrarnas skyldighet att då på var sitt håll se till att barnet får en lika stor dos av bägge föräldrarnas omsorg och kärlek.
Detta är barnens rättigheter och dessa ska inte saboteras av egoistiska föräldrar. En dag växer barnet upp och får reda på sanningen om varför han inte fick träffa pappa eller mamma. Kommer det då fram att orsakerna var baserade på egoism och lögner så får man nog uppleva att det barn som man ljög till sig ensam vårdnad om vänder en ryggen.
Klart slut.
Rolf Edin
Polisinspektör
Det gick inte att undgå att höra att den här mannen talade med en kvinna som var mor till hans barn. Vad mannen ville var att få träffa sina barn som han inte fått träffat på flera månader. Helt klart var att kvinnan och mannen hade separerat och att de nu befann sig i krig med varandra. Situationen är inte helt ovanlig att par som tidigare älskat varandra vid en separation i stället börjar hata varandra och som en direkt följd av detta gör allt de kan för att såra och förnedra. Tyvärr är det inte heller speciellt ovanligt att det som används som vapen i detta krig är barnen. Jag har den senaste tiden sett flera exempel på detta agerande och det gör mig fruktansvärt arg.
Alla vet att pappornas frånvaro i ett barns liv inte är bra. Vi vet att många av de ungdomar som det går snett för saknar en pappa som brytt sig om dem och deltagit i deras liv. Vi vet också att många pappor fullständigt skiter i sina barn, och det är sorgligt. Men vi får inte blunda för sanningen att många mammor faktiskt medvetet gör allt för att barnen inte ska träffa sin pappa. Vissa går så långt att de gör allt för att barnen inte ska få träffa sin biologiske far.
Jag är den förste att medge att det finns exempel där pappan eller mamman eller i värsta fall bägge två ska hållas borta från barnen då de helt enkelt inte, av olika skäl, kan ta hand om dem. Tyvärr finns det alltför många exempel där mamman ljugit myndigheterna fulla med information i syfte att slippa dela barnet med barnets far och har en gång till exempel socialtjänsten fått information ska utredningar göras. Det tillsätts kontaktperson och pappan får underkastas förhör och utredningar som den värsta gangster. Mamman springer med barnet till barnavårdscentralen och säger att barnet mår dåligt av att träffa pappan och så vidare.
Jag tror många barn mår mer dåligt av allt detta ståhej runt sig själva än av att träffa pappan. I värsta fall kan barnet få för sig att det är hans fel att han inte får träffa pappan. Allt detta sker för att den ene föräldern inte vill att den andre ska få träffa barnen och allt detta sker för att en vuxen är arg på en annan vuxen. Barnen används som slagträn och som maktmedel i en konflikt de aldrig varit med om att skapa och frågan är om inte detta skadar barnen mest. I sin iver att vinna konflikten med sin före detta partner är man villig att ta ifrån barnet dess absoluta rättighet, nämligen rättigheten till en mamma och en pappa.
Som förälder har man inga rättigheter gentemot sitt barn, endast skyldigheter. Barn har rätt att kräva att föräldrarna ska finnas tillgängliga även om de inte lever ihop och det är föräldrarnas skyldighet att då på var sitt håll se till att barnet får en lika stor dos av bägge föräldrarnas omsorg och kärlek.
Detta är barnens rättigheter och dessa ska inte saboteras av egoistiska föräldrar. En dag växer barnet upp och får reda på sanningen om varför han inte fick träffa pappa eller mamma. Kommer det då fram att orsakerna var baserade på egoism och lögner så får man nog uppleva att det barn som man ljög till sig ensam vårdnad om vänder en ryggen.
Klart slut.
Rolf Edin
Polisinspektör
